de senaste dagarna har jag vaknat i ottan, mest för att gå på toa men också för att kotten har disco i magen runt den tiden (jag anar att de har lite med varandra att göra). Jag kan omöjligt somna om, och det enda jobbiga (förutom det faktum att jag inte kan somna om) är att jag inte ger upp utan ligger en timme och stirrar ut i mörkret innan jag pallrar mig upp. Imorse vaknade jag redan 4.30 (de andra nätterna har det åtminstone varit 5.30) och ville grina innan jag tog mig i kragen. Det är ju så här det är nu, kroppen tränar helt enkelt och jag kan bara hoppas att jag om ett år fortfarande är frisk i huvudet.
Men om alla kvinnor före mig klarat det borde väl jag också ta mig ur det levande.
Say it out loud