Lucia. Som är startskottet för julen och har man inte fått julkänsla innan så kommer den med lucia och hennes tärnor. Mandariner och pepparkakor i skolans aula och tidiga mornar med ljus överallt. Men dom åren jag minns allra bäst är åren i Frankfurt. När jag, Yvonne och Carl-philipp hade Lucia-race hela veckan. Tidigs luciatåg över hela Frankfurt. Barnsjukhus, gamla operan, kaisersaal och på banker. Det stora tåget i kyrkan med alla barnen. Glögg och fest och övernattningar. Lucia-karaoke och Lusse-busse. Gud så roligt vi hade! Jag minns ett år när Ludvig var med och hittade en död kanin längst upp i ett parkeringshus. När vi nästan fastnade i ett annat och jag körde mot rött på vägen till Offenbach. Yvonne övade alt-stämma med mig tills jag kunde sjunga ”sankta Luciiia” i sömnen. Så mörk är natten.
Bäst minns jag kanske det första året. När jag fick äran att vara Frankfurts Lucia. Då jag inte kunde sjunga ordentligt men fick stå längst fram och vara söt. Hur vi fick posera med bilar på Volvo, Jessica och Maria delade på glitter och fick en liten, liten ring mitt på huvudet. Jag hade stearin i håret hela månaden och Yvonne boendes på mitt golv. I kyrkan fick jag ett halsband av prällisen som tack.
Jag blir lite vemodig när jag tänker på att mina barn aldrig kommer få uppleva lucia som jag har. Det kommer inte vara en del av deras barndoms jular. När dom blir äldre får jag se till att lussa med dom. Vi får skaffa två små lucia-kronor. En tomtedräkt, en stjärngossestrut.
Så mörk är natten i midvinterid. Men se, då nalkas lucia.
HAHAHA! Just det! Den där lilla munken uppe på huvudet, fint!