Så har jag krupit ner mellan barnen igen. Eller faktiskt ute på en kant den här gången. Det känns som att dom har börjat teama upp sig på nätterna nu, barnen. Vilket är precis vad jag har velat! Jag tänker att om dom två kan bli trygga i att sova bredvid varandra så blir det ju jättebra! Speciellt jättebra inför imorgon natt då dom ska sova utan mig för första gången (för Nate i alla fall). Jag och Ciaran ska alltså på bröllop och har bokat hotellrum där festen hålls eftersom vi alltså för ovanlighetens skull har barnvakt! Barnens faster och 2 kusiner kommer hit och tar hand om barnen medan vi är och roar oss. Chloe känner dom och är väldigt pepp medan Nate såklart inte förstår någonting. Jag förstår dock alldeles perfekt att Chloe kommer att ha det jättekul hela dagen, gnälla lite på kvällen när det är dags att sova och sen somna och sova hela natten och vakna hur glad som helst. Jag förstår också att Nate kommer att gråta när jag åker och när jag inte kommer tillbaka och när han ska äta och när han ska sova och när han vaknar och är törstig och när han ska äta frukost och när jag kommer hem igen.
Jag förstår också att det kommer att gå bra. Jag lämnar barnen med någon jag litar på och som jag vet älskar barnen och är helt underbar med dom – förmodligen roligare än jag just nu. Chloe ska på sitt första kalas imorgon och Nate kommer att överleva ett dygn utan mig.
Nu när jag ligger och snusar i hans varma nacke undrar jag dock om jag kommer att överleva.
Och i allra allra allra värsta fall är jag knappt 30 minuter bort med taxi.
Say it out loud