Ikväll somnade lillpigan utan problem kl 19.00. Sen vaknade hon 10 minuter senare och var vaken i FYRA TIMMAR innan vi lyckades söva om henne. Så här i efterhand skulle vi kanske låtit henne vara vaken de timmarna istället för att brottas och bli ledsna på varandra i sängen. Jag fick ett mindre utbrott och stormade iväg och lämnade lillpigan med sin pappa medan jag grinade lite och åt ett halvt paket glass framför tv.n. Så här i efterhand känns det inte heller som den bästa lösningen på problemet. Jag fick mest ont i magen..
Nåväl, nu sover hon i alla fall. I vår säng, på snedden med sina ben slängda över mina. Jag bestämmer mig för att strunta i det faktum att jag skulle ha låtit henne vara vaken en stund, vi hade väl kunnat läsa en bok eller sjunga en sång inne i hennes rum tills hon var trött igen.. Istället fokuserar jag på vad jag inte gjorde och hur stolt jag är över det.
Jag lät henne inte gråta sig till sömns.
Jag lät henne inte vara ensam i sin säng.
Jag lät henne inte somna ledsen och ensam.
Istället envisades jag att ligga bredvid henne. I vår säng där jag vet att hon känner sig trygg. Sen struntar jag i att kvällen blev kaos och att jag känner mig helt ur fas som åt glass och nu surfar på mobilen i sängen och inte ens har pussat min fästman godnatt. Imorgon är en ny dag.
På dagen är det inga problem att få henne att somna..
Say it out loud