Nä men det gick väl sådär va. Att blogga. Jag missade tom chansen att skrivs något 11-11, vem är jag ens?! Jo det ska jag tala om för er. En oerhört trött, uttråkad, less mamma som inte har träffat sin storfamilj på över ett år. Just, vi är i en ny lockdown också, sa jag det? Dag VEMVET av JAG HAR INGEN ANING är vi på just nu. Allt är stängt och vi får träffa noll personer och jag vet inte ens om någon ens är sjuk längre? Inte vi i alla fall, tack och lov. Så barnen går i skolan, som tur är. Annars hade vi nog inte överlevt vid det här laget. Rutinerna och att barnen får träffa kompisar och får göra saker som en mamma som försökt underhålla dom i NIO MÅNADER inte längre orkar med. Jag får också en andningspaus på några timmar och hinner skrapa ihop någon slags energi tills de kommer hem igen. Så jag kan längta efter helgerna när vi inte behöver kliva upp och få på sig skoluniform och koka gröt och cykla i spöregn till två olika skolor. Så någon slags normalitet finns kvar, för barnen är allt som det ska. De får träffa kompisar, lekparkerna är öppna och vi har en familj som vi umgås med. Så nej, det är inte bara dåligt och tråkigt och deprimerande, men det har varit en långt år helt enkelt. Och jag saknar min familj och mina vänner…
Och med det sagt så kan vi ju åtminstone röra vid det faktum att jag för en vecka sedan tog mitt munskydd och satte mig på ett flyg till Stockholm. Mitt i pandemin så tog jag beslutet att det var dags att åka och hälsa på mina vänner. Jag måste ändå säga att det var otroligt säkert att flyga just nu. Knappt några människor i omlopp och allt var rent och tydligt. Så jag tog mig till Sverige, slängde munskyddet i soptunnan och tog inte på mig ett nytt förrän jag åkte hem igen tre dagar senare. Den resan var exakt badvakt behövde. Egentid, kompistid, systertid. Jag bodde hos Amanda i Stockholm, åt middag med henne och Madde. Drack vin och pratade tills vi hade ont i halsen. Sov för lite, köpte svenska böcker och 3kg choklad. Andra natten sov jag på ett hotell i Gimo med min älskade Marika som åkte till Uppsala och hämtade upp mig för att få umgås ett dygn.
Fint dygn med alldeles för lite sömn, det hade jag inte tid med under helgen helt enkelt. Sista kvällen åt jag middag med Sonya och sov sen på Arlanda innan jag flög hem igen. Fantastisk resa. Jobbig resa. Anledningen till att jag åkte var att en av mina vänner är väldigt sjuk, och jag var många timmar på Akademiska under helgen. Kramades, pratade, skrattade och satt bara tysta medan regnet föll utanför fönstret. Tiden räckte inte till, det kommer aldrig vara tillräckligt, men jag hoppas att jag kan komma tillbaka efter jul. Få mer tid, mer skratt, mer minnen.
Så kom jag hem igen. Till mina fina barn och min man som bara några dagar innan jag åkte begravde sin mamma. Hans lilla fina generösa och roliga mamma som tillslut somnade in, mitt i en pandemi som gjort att vi inte har fått träffa henne sen i slutet av februari. Ciaran har varit där kanske en gång i månaden, med mask, bakom ett skyddsglas.. jag kan säga mycket om hur oerhört sorgligt allt är, men det är ingen mening. Det är som det är, och begravningen var fin och barnen var fantastiska och vi fick i alla fall samlas hela lilla familjen och ta farväl av barnens farmor.
Så vi har kanske inte haft den bästa tiden de senaste veckorna. Samtidigt som jag aldrig har varit så tacksam över min lilla familj som är så rolig och kramig och fin. Aldrig varit så tacksam över att det är dom tre personerna jag bor med, dom mest dryga, underbara jag vet.
Herregud vilket inlägg det här blev då. Kanske hörs vi snart igen med lite lättare läsning. Kanske om vår pizzakväll vi ska ha imorgon som jag ser fram emot massor. Kanske om vår podd som vi släppet varje måndag och som är så rolig att göra (ni lyssnar väl på åabpapodden? Den finns där poddar finns!). Kanske lite om hur jag spenderar all tid med att organisera mitt hem ala The Home Edit. Kanske om hur jag plötsligt tycker det är helt okej att sätta upp en julgran eller baka pepparkakor i början av november för WHATEVER GETS YOU GOING! Det finns inga regler längre. Gör det som får dig att överleva. Det gör vi.
Say it out loud