Det var svårt att hålla sig för skratt när Chloe stegade in i köket och såg ut såhär:
Det är tur att jag gick teater på gymnasiet och har lärt mig hålla masken. Det är nog en av de saker jag kan tycka är svårast med att vara förälder. Att det är upp till mig att berätta för barnen när de gör fel och lära dom hur de ska bete sig. Just nu är vi inne i en period med Chloe där hon lär sig att hon ska fråga innan hon gör något. Tar ett äpple ur skålen, klipper sönder ett papper, går ut, lånar mitt läppstift…. Hon ropar varje gång jag kommer på henne med något ”gåååga!” Så hon vet att hon ska fråga innan och ibland kommer hon med vitaminburken i handen och kollar snällt på mig och säger ”Chloe Tjidtjie gåga?” Men så kommer det knepiga; jag säger nej, och Chloe blir förbannad. Hon kan för sitt liv inte förstå varför jag ibland säger nej, hon har ju gjort som jag har sagt och frågat mig.
Och ska jag var ärlig så förstår jag varför hon ibland gör saker hon vet att hon inte får utan att fråga först. Hon kan ju få ett nej och inte få göra det hon så gärna vill, Bättre då att inte fråga och ta en arg Tjidtjie efteråt, verkar hon tänka.
Pust. Men idag fick hon sig en rejäl tankeställare när jag blev riktigt skrik-arg när hon (håll i er) klippte vår hund Jack i örat. Som tur är med sin lilla sax (som såklart inte borde ha legat framme efter att vi använt den tidigare under dagen) och bara pytte-lite, men det blödde och Jack skrek till och efter ett långt samtal och mycket gos och tårar och kramar med varandra och med Jack så tror jag att hon förstod att hon gjort jätte-jätte-fel. Men det är inte lätt att vara 3 år, det är tydligt det.
Men det är också så givande att få följa med när Chloe lär sig saker och växer och blir en egen liten person. Det här med att ha egna barn är om möjligt ännu mer fantastiskt (och roligt) än jag hade kunnat föreställa mig!
Say it out loud