Nu är Chloe 2 år och 3 månader, en riktigt liten tvååring som vet vad hon vill och ropar högt rakt ut om vi pratar eller ser på någon annan än henne (och ibland smäller till oss i ansiktet när hon tycker vi pratar för mycket med varandra…). Nu känns det även som att pratet börjar släppa och vi förstår nästan allt hon försöker säga oss. De senaste dagarna har hon även börjat härma prick allt vi säger, vilket är ungefär det gulligaste i världen. De ord Chloe säger som är återkommande och tydliga nog är:
- dadda (pappa)
- ditte/mom (tjidtjie – mamma)
- Momma (blomma)
- lala (muahra – moster)
- gakka (Aahka)
- ajja (aajja)
- mommo (mormor)
- bau (blue – blå)
- lili (lila)
- doudo (yoghurt)
- da (Jack)
- ball (boll)
sen säger massa mer inser jag nu. Tex att hon vill dansa och när hon är törstig och hungrig och tecknar massor och låter som alla djuren och kallar Linnea för Lila och är allmänt genialisk om ni frågar hennes föräldrar. Som sagt härmas det för fullt just nu, och jag övar på att inte översätta allt hon säger innan hon har sagt fet utan låter henne försöka berätta vad hon vill själv. Det är svårt när jag vet minsta lilla tecken och är van att skutta till hennes undsättning. Men det känns verkligen som att det börjar släppa nu, och hon pekar på min mage när jag frågar efter Vielle och sen säger hon ”Bebbi” och petar mig i naveln.
De senaste två mornarna har vi också kollat på bilder på Chloes nyaste kusin och hon tecknar ”söt” och kallar henne ”Gakko” (aajkohke = kusin på samiska) och jag grinar lite över hur fin hon är. Ja min dotter såklart men mest min brorsdotter som är som en liten karamell och ser precis ut som min lillebror och som jag älskar hejdlöst. Hon har små saemie-ögon och hamsterkinder och en liten mun som piper och långa, spretiga Andersson-tår och hon är helt perfekt. Helt. Perfekt. Mitt allra första brorsbarn. Som jag älskar så otroligt mycket.
Say it out loud