Vissa dagar är jag jätteavundsjuk på mina vänner som vet om dom har en liten flicka eller pojke i magen. Vissa dagar hoppas jag att barnmorskan ska råka säga om bebisen har en snopp eller snippa på ultraljudet nästa vecka, men sen ångrar jag mig. Nu har vi gått så länge utan att ta reda på könet så det skulle kännas som att fuska. Det spelar såklart ingen roll om vi får en son eller en dotter, men jag är såklart jättenyfiken! I början tänkte jag att det skulle bli lättare att knyta an till bebisen om jag visste vilket kön hen har, men nu när jag ligger och känner hur hen buffar och snurrar runt i magen så har jag insett att det inte spelar någon roll. Vare sig det kommer ut en pojke eller en flicka i april så är det ju fortfarande samma bebis som sparkat och levt runt i min mage i nio månader. Samma bebis som fick mig att vilja kräkas upp hela magen de första 5 veckorna, samma bebis som fick mig att gråta första gången jag kände ett pirr i magen. Det spelar ingen roll om det är en hon eller en han, det är fortfarande samma bebis jag pratar med på kvällarna, samma hjärta som dunkar i min kropp.
Så nu tänker vi vänta tills vi får träffa kotten för första gången. Vänta tills kotten tar sitt första andetag och vi får veta vem som härjat i min kropp i nio månader.
(Men i ett land där hen-ordet inte finns är det svårt att hotta sängkläder som inte är blåa eller rosa, det måste jag erkänna)
lilla hjärtat vad vi längtar efter dig
Say it out loud