Idag spänner pannan när jag rynkar på den. Sådär som det kan göra när man har suttit i solen lite för länge, fått kanske en nyans mindre vit på kinderna. Jag ska strax lägga en ansiktsmask, det är min nya grej just nu. Snart ska även löpning bli min nya grej. Jag ska bara knipa lite mer och spänna magen så att inget ramlar ut om jag tar ett löpsteg eller två. För trots att det är nio månader sedan jag födde barn och kroppen nästan direkt kändes helt okej, så var det inte direkt normaltillstånd att bära på ett barn inuti mig i över nio månader (ja räkna efter, 40 veckor är faktiskt mer än 9 månader) och sen föda fram en pojke på 3800kg (stor ju!). Jag känner det lite extra idag när jag har stått och gått och burit nästan hela dagen. Både att kroppen inte riktigt är där än och att han är tung. Den där niomånadersbebisen som fått för sig att han måste vara i min famn 24/7. Helst sitta fast i ett av mina bröst samtidigt. Hans nya grej är att spjärna emot om jag försöker sätta ner honom i matstolen/bilstolen/vagnen/golvet/Ciarans knä. Spjärna emot, bli stel som en pinne och skrika som att jag försöker offra han till djävulen. Det är ju. Kul.
Här kan man sitta.
Gungan gick bra en liten stund
Och på kvällen ropar han på mig stup i kvarten. Sådär så att jag inte kan slappna av alls i soffan när barnen väl somnat. Jag sitter på helspänn och vill knappt påbörja en film eller rosta en macka eller rulla ut yogamattan för jag vet att han kommer att tvinga mig att avbryta det jag gör när som helst. Nio månader. Separationsångest va? Det blir ju kul när jag ska på konsert om tre veckor och vara borta mellan typ 15.00 och 01.00. Kul för Ciaran. Har ni några tips på vad vi kan göra de närmaste veckorna för att underlätta den dagen? Så att alla kan få en så fin dag som möjligt och jag kan njuta av att vara iväg en stund med en av mina bästa vänner och kolla på en av mina favoritartister. Åh nu blev jag rysig i kroppen, jag längtar verkligen!
Tips tips tips snälla!
Hej ! Läste i en bok av Penelope Leach, ”Barn de första fem åren” På engelska ”The new baby and child” (finns på ditt bibliotek ?) att när barnen är ca 8 månader kan dom ha separationsångest på så sätt att om mamma försvinner ur rummet så tror barnet att det är för gott. Dom kan ännu ej koppla ihop att mamma kommer tillbaka. Där stod bl.a. också om mamman som går före ca 10 m sitt kanske 2-3 åriga barn. Barnet gråter och mamman ropar ”kom” men barnet är som förstenat och bara gråter. I boken förklaras att för barnet är dom där ca 5-10 m är som flera hundra meter för oss vuxna. Det var tänkvärt, verkligen.
Ja separationsfasenhar jag koll på, Chloe var likadan! Så intressant med det där att 2-3 åringar ser 5
Meter som mkt mkt längre! Tack för kommentaren, ska definitivt kolla upp boken!