Angelica

Sápmi – Sverige – Irland

Sista helgdagen och lite tankar om barn och sånt. 

Nu ligger jag i sängen efter en dag som verkligen varit upp och ner. Den har varit bra, tills Chloe vägrade lunch-vila och jag blev alldeles stressad över det. Mest för att hon behöver sin vila för att vara en rolig unge resten av dagen, men också för att jag behöver en timme med bara en kopp kaffe på soffan och lite fix som inte går att göra med henne. Men idag bröt jag det innan jag blev arg och bäddade ner oss båda i vår stora säng och kollade en stund på Bee Movie som vi började kolla på förra veckan. Efter tjugo minuter virade jag upp henne i bärsjalen igen och då somnade hon och jag kunde lägga ner henne i sin säng utan problem. Det går verkligen så mycket bättre om jag håller mig lugn och inte får panik så fort hon inte följer min plan. Det gör hon ju liksom aldrig, hon är ju en människa inte ett tåg. Men det är svårt att släppa tyglarna och ändå hålla skeppet flytande. Jag får inte vara för slapp och låta henne bestämma allt, det GÅR ju inte. Men jag kan samtidigt inte förvänta mig att hon ska göra som jag vill. Tex det här med min morgonyoga. Jag har fått för mig att jag bara kan göra den i vardagsrummet, och att det är mysigt att kunna göra det tillsammans med Chloe. Så jag tänker att det får bli lite som det blir, men yogan blir i alla fall gjord. Det går bra tills Chloe klättrar upp på min rygg, drar mig i min tofs och sen rasar med en duns ner i mitt ansikte och nästan förstör mina glasögon. Lugn yogastund? Jag skulle inte tro det. Det får helt enkelt vänta tills hon är lite större. Så varför envisas jag med att varenda morgon tro att den här morgonen kommer det gå såååå bra! ? Är jag bara envis eller även dum? Nej det gäller att tänka om. Jag har insett att jag behöver min morgonyoga för att inte ha ont i ryggen och så jag kan vara den tjidtjien min dotter förtjänar under dagen. Så antingen får jag gå och göra det i ett annat rum, eller så får jag sluta ha dåligt samvete över att hon får kolla på tv dom tjugo minuterna jag är på yogamattan. 
Pust hörrni, det här med ett dåligt samvete förresten, hur lär man sig att leva med det?

Tack gode Gud (eller mest familjen Kirsch) för våra bärsjalar i alla fall! Dom har underlättat våra svåra nattningar otroligt mycket! 

Skapa en blogg på Vimedbarn.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer
Angelica

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
stats