Jag trodde verkligen att jag hade hunnit publicera det jag började skriva imorse, men tydligen inte. Sömnen är sådär och de senaste dagarna har varit utmattande så hjärnan är inte helt med. I onsdags efter öppna förskolan ringde de från sjukhuset i Ballinasloe och sa åt oss att genast komma dit då Ciarans mamma plötsligt blivit väldigt dålig. Vi körde genom ett regnigt Irland och de närmsta timmarna blev psykiskt utmattande. Det är tur vi har en liten glad unge som fick oss på andra tankar emellanåt. Efter flera timmars ovisshet var läget så stabilt det kunde bli och vi åkte hem till Ciarans syster som bor närmare än vi för att sova några timmar. Chloe hade varit en superbebis hela dagen och knappt gnällt nåt alls men sen fick det vara nog tyckte hon och vaknade en gång i timmen för att kolla så jag var där. En dags krypande i sjukhuskorridorer var jobbigt för vår lilla flickunge.
När vi tillslut vaknade på torsdagen fick vi veta att Ciarans mamma hade vaknat och när vi träffade henne en timme senare kunde vi knappt tro att det var samma person som kvällen innan inte kunde andas utan maskiner. Vi spenderade förmiddagen på sjukhuset och sen kramades vi hejdå och åkte hem till Ciarans syster igen där vi alla tre somnade i en liten hög i deras gästrum.
Vi åkte hem igen senare på dagen och det var skönt att få komma hem och ta det lugnt och få kramas på soffan. Jag är så glad att Ciarans mamma mår bra igen, så bra som möjligt just nu i alla fall. Hon är en fantastiskt söt, kärleksfull och rolig svärmor och jag har precis fått henne som min mother-in-law och vill att hon ska finnas hos oss många, många år till.
Hon har ju uppfostrat mannen i mitt liv. Krutgumman.
Say it out loud