Två nätter var vad jag klarade av, sen gick det inte mer. Chloe hade säkert överlevt, men jag var inte redo. Igår kväll när jag höll på att natta henne i hennes säng så fick jag plötsligt nog och plockade upp min ledsna flicka som inte förstod varför hon plötsligt inte fick somna bredvid sin Tjidtjie. Sen gick vi in till vår stora, nya säng (som vi ju delvis köpt för att kunna sova allihopa tillsammans) och låg bredvid varandra och gosade tills Chloe somnade utan gråt och förtvivlan, alldeles trygg med sina små armar runt mig.
Nej, hon får sova inna hos oss tills vi båda är redo för nåt annat. Jag tror ju faktiskt på att barn blir trygga av att sova bredvid sina föräldrar (om dom vill såklart, det är inte för alla) så varför i hela friden skulle jag plötsligt börja lägga henne i sin egen säng? Jag vill ju inte sova själv, varför skulle min lilla niomånaders vilja det? Jag vet faktiskt inte vad jag tänkte på.
Så vi säger så. Inget behöver vara skrivet i sten, ikväll kanske hon vill sova i sin säng, eller inte. Det blir som det blir helt enkelt, jag tänker inte bestämma hur vi gör just nu. Eftersom det inte är viktigt för mig att hon sover i egen säng så tänker jag inte propsa på det.
Det är ju så himla mysigt, och hon kommer snart nog inte vilja sova i vår säng. Är det något jag har lärt mig sen jag fick barn är det hur fort tiden går. Snart är hon stor. Vår fina, trygga tjej.
Say it out loud