Sápmi – Sverige – Irland

HÄR kan ni läsa första delen.

Efter att epiduralen blivit satt var barnmorskorna lite bekymrade över att jag inte var öppen mer än 5cm, men bestämde sig för att ge mig två timmar till och om jag inte öppnat mig mer då ge mig dropp för igångsättning. Helst ville dom undvika det, men efter att ha öppnat mig 1 cm på 4 timmar kanske vi inte skulle få något val. Två timmar senare bytte barnmorskorna skift (och hon som kom efter var ännu mer fantastisk än den första) och vid 22-tiden kollade barnmorskan om jag öppnat mig mer och utbrast förvånat att jag var 10cm öppen och mer eller mindre redo att börja krysta! Hon sa att vi skulle ge det en timme till och se om bebisen flyttade sig nedåt ännu mer, och nu sa hon även att när jag kände att det tryckte på nedåt (vilket det gjorde vid det här laget) så kunde jag hjälpa bebisen nedåt genom att trycka på lite själv.

Plötsligt hade det gått en timme och kl 23.00 började jag krysta. Eftersom epiduralen tagit perfekt kände jag krystvärkarna men hade ingen smärta. Alltså behövde barnmorskan inte styra mig helt utan jag kände själv när en ny krystvärk kom. Jag måste säga att jag var förvånad över hur lugnt det var, att krysta var jobbigt och jag blev både andfådd, svettig och ur-törstig, men emellan krystvärkarna var det lugnt och skönt i rummet. Efter 40 minuter var barnmorskan redo med saxen för att eventuellt klippa upp mig och hjälpa bebisen ut, eftersom de tidigare sett att hon hade släppt sin första avföring redan i livmodern, och det fanns risk att hon skulle andas in avföringen ju längre tid hon var kvar i magen. Som tur var slapp jag klippas och sista krystvärken tvingades jag andas igenom (vad svårt! Att stå emot en sådan kraft) och hon gled ut själv sista biten. Sedan var hon här, 23.51 den 14 April (15 April i Sverige) tog hon sina första andetag och gjorde mig och C till föräldrar.

Dock hamnade hon under uppsikt direkt och fick sugas och få syrgas för att få hjälp med andningen (som hon hade problem med pga att hon andats in för mycket avföring). Som tur är hamnade hon ändå bredvid mig och från den stunden att hon gled ur mig så grät jag hejdlöst. Det var det mest fantastiska och häftigaste jag någonsin varit med om! Jag sa till och med till C att jag ville göra om detta snart igen!

Tyvärr kunde lillpigan inte andas helt själv och efter en kort stund på mitt bröst rullade dom iväg henne till neonatal-avdelningen. Jag tvingade C att följa med henne och när han kom tillbaka fick vi te och mackor (ja det är sant, det var dom godaste mackorna jag någonsin ätit) och förlossningen var över men jag hade inte min bebis hos mig. Det kändes dock okej just då, jag visste att de tog god hand om henne och jag ville bara att hon skulle må bra igen. Jag rullades ner till mitt rum (som jag delade med tre andra tjejer) och C tvingades åka hem. Vips, allt var klart och vi var uppdelade på tre olika ställen. Behöver jag säga att jag inte sov en blund den natten utan bara räknade timmarna tills epiduralen skulle släppa så jag kunde gå en trappa ner där min nyfödda dotter låg.

Jag avslutar själva förlossningsberättelsen där. För min förlossning var verkligen en fantastisk upplevelse och jag är så stolt över vad min kropp klarade av, utan att ha gjort det förut! Jag älskade att föda barn, det var det häftigaste jag någonsin gjort och jag vill verkligen göra om det igen! Men efteråt fick jag inte ha Chloe hos mig, vilket var tufft första dygnet, men sen blev jag van och eftersom hon är mitt första barn så visste jag inte bättre utan låtsades helt enkelt att det var så det var efter en förlossning. Det blev lättare så. I alla fall: Att föda barn var Amazing (för mig) och jag är så glad att det blev en så fantastisk upplevelse (och att jag inte sprack och bara fick sy några stygn pga lite rispor. Tack för det!)